PM Nilsson i SR:s studio
”Vi har valt att inte publicera din artikel ”Svenskt Näringsliv styr Sveriges Radio – och opinionen kring dess finansering”.
Man kan ha mkt synpunkter på Mats Svegfors men att kalla honom nyliberal är
inte korrekt och med all respekt för att sammanhang ibland kan vara dolda
är det du pekar på dels helt legitim och öppen opinionsbildning, dels
sammanhang som faktiskt inte finns. PMN”
Texten finns här på bloggen och medan den kanske inte är strindbergsk så är den välskriven nog att platsa i Newmills flöde. Även om varje text är annorlunda vet jag att jag har kapaciteten som skribent – några tidigare texter jag skrivit har redan publicerats.
Newsmill är en välbesökt svensk (Sveriges största ”för opinion och analys”) debattsida som drivs av PM Nilsson, vd, chefredaktör och ansvarig utgivare. Konceptet är att vem som helst kan skicka in debattartiklar som sedan publiceras eller refuseras. Och den biten sköter PM himself.
– Företag har ett behov kommunicera lite mer sofistikerat, det märks inte minst på all åsiktsannonsering som vi ser över allt just nu, sa han till Resumé i samband med starten.
Men om man vill undkomma en eventuell refusering kan man i stället betala 50 000 kronor i veckan*. Vad man får för pengarna?
– Du får ligga i vårt flöde hela veckan och hamnar i vår populäraste sortering.
Företag kan alltså betala pengar för att få sina budskap att synas tydligare. Ju mer pengar, desto mer medieutrymme. I andra sammanhang kallar vi det här för reklam; Newsmill kallar det ”debattartiklar”.
Vem är då PM Nilsson?
Peter Magnus Nilsson föddes 1968 i Lund och har tidigare framför allt skrivit för Expressen där han figurerade i olika former mellan 1992-2008, från början som vikarie och mot slutet som chef för ledarredaktionen.
2009 publicerade Timbro Medieinstitut en essä av PM Nilsson med namnet ”Skriftspråkets återuppståndelse – En essä om språket och den digitala verkligheten”. Texten är präglad av Nilssons ideologiska argument och mycket typiska negativ företeelse -> positiv association-tricks.
”Bush-årens ekonomiska utveckling är just nu så förtalade, men om man tittar på startåren för de globala sajterna ser man snabbt att allt hände under just denna tid.. 2003 startade WordPress sin första
blogg, samma år som Myspace med i dag 250 miljoner användare. 2004 startade Facebook som i höst nådde 350 miljoner användare. 2006 lanserades Twitter med i dag 25 miljoner användare.”
Annars talar han ganska brett om Internets möjligheter och människans ökade förmåga att uttrycka sig genom egna mediekanaler, men i en text som publiceras hos Timbro kryper mentaliteten alltid fram så småningom.
”Gå då tio år framåt i tiden – när Facebookgenerationens eliter har doktorerat, erövrat ministerposter, är fina advokater, kommunalråd och företagsledare och som vuxit upp med att sköta informationen kring sig själva och sina intressen på egen hand – och vi har ett helt nytt mediesamhälle.”
PM Nilsson deltar också ofta i Timbros debatter (vars koncept brukar vara att en moderator från Timbro ställer en ledande fråga till en annan Timbro-medlem alternativt likasinnad och får ett i förväg planerat svar).
Efter att under en kort tid ha varit informationsansvarig på Bonnier återvände han i januari till Newsmill. I sin essä vid Timbro beskriver Nilsson kommentarsfält som en mycket viktig företeelse.
”Som inför alla nymodigheter fnyser man ofta åt kommentarfälten, men om
man bortser från rena övertramp finns det starka skäl att definiera just dessa
som en av de främsta arenorna för granskande journalistik i dag. Här samlas
en mängd sakkunskap som enskilda reportrar inte har en chans att överblicka.
Fel rättas till, nya frågor ställs, nya fakta tillkommer. En artikel med många
kommentarer är inte bara en artikel som engagerar, utan ofta en artikel som
tillsammans med sina kommentarer utgör en ständigt pågående revidering av
fakta i målet och som är långt mer kvalificerad än ursprungstexten.”
– PM Nilsson, ”Skriftspråkets återuppståndelse – En essä om språket och den digitala verkligheten”, Timbro Medieinstitut 2009
När materialet som publiceras på Newsmill väljs av honom själv finns det en risk att han väljer att publicera en ensidig bild. Oviljan att upprätta ett kommentarssystem på sidan beskrev han nämligen, i en intervju med Medievärlden i samband med comebacken:
– Jag tror inte det. Det kostar mycket och ger väldigt litet.
Newsmill sysslar alltså också med företagssponsrade debatter. När PM tillfrågades om dessa i en intervju med Resumé 2010 svarade han:
– Newsmill arrangerar seminarier på stan och webben för externa kunder. Senast var det Hyresgästföreningen som tyckte att Energiinspektionen fungerar dåligt och ville belysa det. Vi är hela tiden transparenta och på seminariet står det sedan ”Ett Newsmill-seminarium i samarbete med Hyresgästföreningen”.
– Det finns ett väldigt stort intresse för det här. På varje debatt skriver runt 10-30 personer och 10.000-20.000 personer läser den. Det var de sponsrade debatterna som gjorde att vi nästan hamnade på noll i vår budget för 2010. Vi är duktiga på att hitta nyckelpersoner till ett specifikt tema. Temat kan hittas av oss eller definieras av andra, och i så fall tar vi betalt för det.
Hence, journalistik beställd av företag. Som PM varit nog med att konstatera: man är transparenta med vilka man samarbetar med – men man producerar alltså debattartiklar som utgår från beställarens intressen snarare än en neutral grund. Med den bakgrunden kan innehållet i en text aldrig vara transparent om inte artikelförfattaren förklarar sina egna vinster i att propagera i ett ämne.
Dessutom poängterar PM hur viktigt det är med de företagssponsrade artiklarna. Frågan är då hur en gratisartikel med välformulerad kritik gentemot företagens och Timbro/SN:s intressen skulle behandlas. Att Newsmill publicerar texter från vänsterdebattörer är en sak; det verkligt intressanta vore att se vad som inte publiceras. En vänstersynpunkt på exempelvis kriget i Syrien är långt ifrån lika känsligt som t.ex. en text om nyliberala intressen i public service.
PM Nilssons kopplingar till nyliberala opinionsdrivare gör Newsmill till ett nyliberalt medium, en arena han är välbekant med. Han har också skrivit för Magasinet Neo, en borgerlig tidsskrift med tydliga kopplingar till Timbro; grundad av mycket prominente Timbro-författaren Johan Norbergs fru Sofia Nerbrand, själv inte oäven med pennan, och med en skribentarsenal som i många fall publicerats inom Svenskt Näringsliv mediekanaler och som – framför allt – finaniserades av Stiftelsen Fritt Näringsliv, som tillhör SN och har samma vd som Timbro, nämligen Markus Uvell.
PM Nilsson menade i sitt mail (eller i hans PM… hehe) till mig att Mats Svegfors inte är nyliberal, trots att han varit vd för Timbro, vd för SR när de gick med i Svenskt Näringsliv och chefredaktör för Svenska Dagbladet. Å andra sidan menar han själv också att han saknar kopplingar till det nyliberala. När jag i förra veckan skickade in ett inlägg om Timbros skolböcker refuserades också den artikeln, med motiveringen:
”Storyn om Timbro är välkänd men skriv gärna om skolböckerna. Du behöver
exemplifiera titlar och citat etc. PMN”
Citat fanns det gott om i texten, men han hade rätt att skolbiten kunde utvecklas mer än jag hade gjort, så jag frågade honom om en förlängd och mer djupgående artikel skulle publiceras.
”Så om jag förlänger artikeln – du vet, nätet är ett vackert utrymme för mer djupgående texter – där inledningsbiten är kvar men delen om skolböckerna expanderas, kommer den då att publiceras?”, skrev jag.
Svaret: ”Hur Timbro föddes och eskilssons roll är ren wiki-kunskap och genomtjatad men skolböckerna är en ny och bra fråga.”
Det är klart. Wiki-kunskap är inget vidare. Den är ju ocensurerad. Hur som helst passade jag också på att fråga honom om hans kopplingar till den nyliberala medierörelsen påverkade vilka texter han väljer att publicera. PM Nilsson hade tydligen varken läst sin egen essä eller varit medveten om sin egen medverkan i Neo.
”Vad jag vet har jag inte utgivit ngt på Timbro och har inte heller ngn koppling till nyliberala skrifter.”
Men nu vet ni.
Svenskt Näringsliv - under luppen 