PM Nilssons Newsmill – där mest pengar ger mest debattutrymme

PM Nilsson i SR:s studio

PM Nilsson i SR:s studio

”Vi har valt att inte publicera din artikel ”Svenskt Näringsliv styr Sveriges Radio – och opinionen kring dess finansering”.
Man kan ha mkt synpunkter på Mats Svegfors men att kalla honom nyliberal är
inte korrekt och med all respekt för att sammanhang ibland kan vara dolda
är det du pekar på dels helt legitim och öppen opinionsbildning, dels
sammanhang som faktiskt inte finns. PMN”

Texten finns här på bloggen och medan den kanske inte är strindbergsk så är den välskriven nog att platsa i Newmills flöde. Även om varje text är annorlunda vet jag att jag har kapaciteten som skribent – några tidigare texter jag skrivit har redan publicerats.

Newsmill är en välbesökt svensk (Sveriges största ”för opinion och analys”) debattsida som drivs av PM Nilsson, vd, chefredaktör och ansvarig utgivare. Konceptet är att vem som helst kan skicka in debattartiklar som sedan publiceras eller refuseras. Och den biten sköter PM himself.
– Företag har ett behov kommunicera lite mer sofistikerat, det märks inte minst på all åsiktsannonsering som vi ser över allt just nu, sa han till Resumé i samband med starten.

Men om man vill undkomma en eventuell refusering kan man i stället betala 50 000 kronor i veckan*. Vad man får för pengarna?
– Du får ligga i vårt flöde hela veckan och hamnar i vår populäraste sortering.

Företag kan alltså betala pengar för att få sina budskap att synas tydligare. Ju mer pengar, desto mer medieutrymme. I andra sammanhang kallar vi det här för reklam; Newsmill kallar det ”debattartiklar”.

Vem är då PM Nilsson?

Peter Magnus Nilsson föddes 1968 i Lund och har tidigare framför allt skrivit för Expressen där han figurerade i olika former mellan 1992-2008, från början som vikarie och mot slutet som chef för ledarredaktionen.

2009 publicerade Timbro Medieinstitut en essä av PM Nilsson med namnet ”Skriftspråkets återuppståndelse – En essä om språket och den digitala verkligheten”. Texten är präglad av Nilssons ideologiska argument och mycket typiska negativ företeelse -> positiv association-tricks.

”Bush-årens ekonomiska utveckling är just nu så förtalade, men om man tittar på startåren för de globala sajterna ser man snabbt att allt hände under just denna tid.. 2003 startade WordPress sin första
blogg, samma år som Myspace med i dag 250 miljoner användare. 2004 startade Facebook som i höst nådde 350 miljoner användare. 2006 lanserades Twitter med i dag 25 miljoner användare.”

Annars talar han ganska brett om Internets möjligheter och människans ökade förmåga att uttrycka sig genom egna mediekanaler, men i en text som publiceras hos Timbro kryper mentaliteten alltid fram så småningom.

”Gå då tio år framåt i tiden – när Facebookgenerationens eliter har doktorerat, erövrat ministerposter, är fina advokater, kommunalråd och företagsledare och som vuxit upp med att sköta informationen kring sig själva och sina intressen på egen hand – och vi har ett helt nytt mediesamhälle.”

PM Nilsson deltar också ofta i Timbros debatter (vars koncept brukar vara att en moderator från Timbro ställer en ledande fråga till en annan Timbro-medlem alternativt likasinnad och får ett i förväg planerat svar).

Efter att under en kort tid ha varit informationsansvarig på Bonnier återvände han i januari till Newsmill. I sin essä vid Timbro beskriver Nilsson kommentarsfält som en mycket viktig företeelse.

”Som inför alla nymodigheter fnyser man ofta åt kommentarfälten, men om
man bortser från rena övertramp finns det starka skäl att definiera just dessa
som en av de främsta arenorna för granskande journalistik i dag. Här samlas
en mängd sakkunskap som enskilda reportrar inte har en chans att överblicka.
Fel rättas till, nya frågor ställs, nya fakta tillkommer. En artikel med många
kommentarer är inte bara en artikel som engagerar, utan ofta en artikel som
tillsammans med sina kommentarer utgör en ständigt pågående revidering av
fakta i målet och som är långt mer kvalificerad än ursprungstexten.”
PM Nilsson, ”Skriftspråkets återuppståndelse – En essä om språket och den digitala verkligheten”, Timbro Medieinstitut 2009

När materialet som publiceras på Newsmill väljs av honom själv finns det en risk att han väljer att publicera en ensidig bild. Oviljan att upprätta ett kommentarssystem på sidan beskrev han nämligen, i en intervju med Medievärlden i samband med comebacken:
– Jag tror inte det. Det kostar mycket och ger väldigt litet.

Newsmill sysslar alltså också med företagssponsrade debatter. När PM tillfrågades om dessa i en intervju med Resumé 2010 svarade han:
– Newsmill arrangerar seminarier på stan och webben för externa kunder. Senast var det Hyresgästföreningen som tyckte att Energiinspektionen fungerar dåligt och ville belysa det. Vi är hela tiden transparenta och på seminariet står det sedan ”Ett Newsmill-seminarium i samarbete med Hyresgästföreningen”.
– Det finns ett väldigt stort intresse för det här. På varje debatt skriver runt 10-30 personer och 10.000-20.000 personer läser den. Det var de sponsrade debatterna som gjorde att vi nästan hamnade på noll i vår budget för 2010. Vi är duktiga på att hitta nyckelpersoner till ett specifikt tema. Temat kan hittas av oss eller definieras av andra, och i så fall tar vi betalt för det.

Hence, journalistik beställd av företag. Som PM varit nog med att konstatera: man är transparenta med vilka man samarbetar med – men man producerar alltså debattartiklar som utgår från beställarens intressen snarare än en neutral grund. Med den bakgrunden kan innehållet i en text aldrig vara transparent om inte artikelförfattaren förklarar sina egna vinster i att propagera i ett ämne.

Dessutom poängterar PM hur viktigt det är med de företagssponsrade artiklarna. Frågan är då hur en gratisartikel med välformulerad kritik gentemot företagens och Timbro/SN:s intressen skulle behandlas. Att Newsmill publicerar texter från vänsterdebattörer är en sak; det verkligt intressanta vore att se vad som inte publiceras. En vänstersynpunkt på exempelvis kriget i Syrien är långt ifrån lika känsligt som t.ex. en text om nyliberala intressen i public service.

pmnilssonPM Nilssons kopplingar till nyliberala opinionsdrivare gör Newsmill till ett nyliberalt medium, en arena han är välbekant med. Han har också skrivit för Magasinet Neo, en borgerlig tidsskrift med tydliga kopplingar till Timbro; grundad av mycket prominente Timbro-författaren Johan Norbergs fru Sofia Nerbrand, själv inte oäven med pennan, och med en skribentarsenal som i många fall publicerats inom Svenskt Näringsliv mediekanaler och som – framför allt – finaniserades av Stiftelsen Fritt Näringsliv, som tillhör SN och har samma vd som Timbro, nämligen Markus Uvell.

PM Nilsson menade i sitt mail (eller i hans PM… hehe) till mig att Mats Svegfors inte är nyliberal, trots att han varit vd för Timbro, vd för SR när de gick med i Svenskt Näringsliv och chefredaktör för Svenska Dagbladet. Å andra sidan menar han själv också att han saknar kopplingar till det nyliberala. När jag i förra veckan skickade in ett inlägg om Timbros skolböcker refuserades också den artikeln, med motiveringen:

”Storyn om Timbro är välkänd men skriv gärna om skolböckerna. Du behöver
exemplifiera titlar och citat etc. PMN”

Citat fanns det gott om i texten, men han hade rätt att skolbiten kunde utvecklas mer än jag hade gjort, så jag frågade honom om en förlängd och mer djupgående artikel skulle publiceras.

”Så om jag förlänger artikeln – du vet, nätet är ett vackert utrymme för mer djupgående texter – där inledningsbiten är kvar men delen om skolböckerna expanderas, kommer den då att publiceras?”, skrev jag.

Svaret: ”Hur Timbro föddes och eskilssons roll är ren wiki-kunskap och genomtjatad men skolböckerna är en ny och bra fråga.”

Det är klart. Wiki-kunskap är inget vidare. Den är ju ocensurerad. Hur som helst passade jag också på att fråga honom om hans kopplingar till den nyliberala medierörelsen påverkade vilka texter han väljer att publicera. PM Nilsson hade tydligen varken läst sin egen essä eller varit medveten om sin egen medverkan i Neo.

”Vad jag vet har jag inte utgivit ngt på Timbro och har inte heller ngn koppling till nyliberala skrifter.”

Men nu vet ni.

Om mig och bloggen

Då Markus Uvell tidigare i dag postade en länk till bloggen har läsarsiffrorna ökat med – på Timbrospråk – flera hundra procent, men mer sansat från 51 besökare i går till 250 i dag när detta skrivs. Och eftersom att jag förordar transparens och öppna intentioner borgar det för att introducera mig själv.

Vi köra med öppna kort, right? Någon måste göra det.

Visionärposen känns som den enda rätta för denna blogg

Visionärposen känns som den enda rätta för denna blogg

Jag heter Simon Lerkot Berglind, är 23 år och bor i Lund. Jag började som tolvåring skriva för spelsidan Gamingeye och har sedan dess skrivit för en mängd andra spel- & filmsidor, men bloggar även för TV4:s fotbollssida Fotbollskanalen.se där jag skriver om holländsk fotboll, och driver även bloggen Mitt Lund med 4000 besökare i månaden.

Min utbildning består av grundskoleutbildning i form av sex och ett halvt år (1-3, 6-9) på Östratornskolan och en tid på skoldaghemmet Önneslöv för barn med olika sorters svårigheter, men oftast DAMP eller ADHD – något jag själv emellertid inte fötts med. Mina egna problem låg i ett extremt hetsigt temperament. Jag kunde inte uttrycka mig när jag upplevde att jag eller någon av mina vänner utsattes för och fick raseriutbrott – ofta våldsamma sådana. Skrivandet blev en väg ut och i kombination med en enträgen envishet – eller snarare kanske tålamod – klarade jag mig bättre än många andra av de elever som gick på skolan, och kunde så småningom återgå till min vanliga skola.

I gymnasiet gick jag på medieprogrammet på Vipan – dels för att jag var skrivintresserad, dels för att mina betyg sög svettig, hårig pung. Under min tid där gjorde jag ett av mina största misstag och moraliska felhandlingar jag begått. Jag hackade en klasskamrats dator, stal hennes hemmagjorda porrfilm och dömdes till skadestånd på sammanlagt 52 500 kronor, en summa som i dag – genom räntor – är uppe i närmare 100 000. Dumbfuck? Yup. Men alla gör idiotiska saker, bara vissa straffas – gärna livet ut.

Mina gymnasiebetyg var bra i de ämnen jag intresserade mig för, men annars ganska mediokra – inte minst för att jag bojkottade en del ämnen på grund av dess bristfälliga undervisning. Att titta på Gökboet är ingen psykologilektion. Jag fick inget komplett betyg.

Efter gymnasiet försökte jag mig på arbetslivet. Tre dagar på telemarketingkedjan Online, dit jag gick med en stor klump i magen varje tillfälle och dessutom var en ganska dålig försäljare (varken Knut Johansson, 67, eller Magda Svensson, 72, ville ha Kamratposten), och två dagar som diskare på Tegnérs i Lund, där jag jobbade ett skift på 11 timmar och dagen därpå 16 timmar – något mitt två år tidigare korsbandsopererade knä inte kunde hantera.

I stället började jag på Fridhems folkhögskola i Svalöv för att läsa upp mina betyg. Det gick bra och ett år senare kunde jag flytta till min första egna lundalya, på socialistiska Smålands nation i Lund, där jag också skulle börja studera filmvetenskap. Terminen inleddes dock med privata svårigheter; ett uppbrott mellan mig och tjejen jag älskade gjorde mig deprimerad (vilket gav mig viss förståelse för den femtedel av befolkningen som någon gång drabbats av depression) och i stället för att lösa det på ett förnuftigt sätt så självmedicinerade jag mig själv med cannabis för att döda min ångest. Men det gjorde mig också passiv och känslolös och inte riktigt hemma i den cannabiskultur som ofta är okritiskt men konspiratoriskt lagd. Rökat gav mig inte ens intellektuell stimulans, bara möjligheten att inte gråta mig genom dagen.

Tre hobbies; lek, Holland & värme, Amsterdam anno 2011

Tre hobbies; lek, Holland & värme, Amsterdam anno 2011

Universitetsutbildningen gick åt helvete, och Smålands bostadsexpeditions oföranmälda och återkommande besök i kombination med min livsstil renderade i att jag blev vräkt. Visst kan man säga ”du får skylla dig själv” och det är så klart sant. Men som många andra hade jag inte styrkan som krävdes för att förändra mitt havererade liv till någonting bättre.
Min uppväxt (som mestadels tillbringades på då vänsterpräglade bostadsområdet Djingis Khan) är präglad av socialistiska värderingar så i grund och botten kan man betrakta mig som lika ideologiskt partisk som människorna bakom Timbro och Svenskt Näringsliv, som då sällar sig till den nyliberala ideologin. En gemensam nämnare är att vi intresserar oss för frihet och opinionsbildning. Svenskt Näringsliv vill ha ett samhälle med fritt företagande – det vill säga där löneskillnader, vinstuttag inom välfärden och avtal för arbetsrättigheter oreglerat kontrolleras av företagens ledningar.

djingiskhan

Kvartersfest på bostadsområdet (fuck hotellet) Djingis Khan i Lund

Min egen frihetskamp grundar sig i en vilja att så småningom hitta en schysst brud och gärna skaffa barn. Jag vill att barnet ska få samma frihet som jag själv kände som ung. Att kunna gå till skolan som nioåring utan att behöva reflektera över fritt företagande på sin väg hem, att kunna leka med kompisar utan att materiella ting blir avgörande för hur de andra barnen – för den, nyliberal eller socialliberal – som menar att vi inte har ett samhälle som säger ”köp, köp, köp så får du status”, blundar du – likaså om du inte inser propagandans förmåga att påverka såväl det medvetna som det undermedvetna.

Jag vill ha ett samhälle där han eller hon (för att döda en av dina fördomar; jag använder inte ”hen”) ska kunna bli en tecknare som tecknar de saker han eller hon känner och tänker snarare än det som generar mest pengar. Jag vill ha ett samhälle där man kan gå till jobbet utan att tänka ”det här måste jag göra, för annars är jag klippt”, samtidigt som företagets VD har den femdubbla lönen. Jag vill ha ett samhälle där man kan läsa i en tidning utan att reflektera över att all information ser till att inte stöta sig med företagsrörelsen som finansierar tidningen.

”Ska det inte vara lönsamt att vara ambitiös?”

Jo. Men proportionerna, babydawg. Proportioner är ett nyckelord.

”Gynnar inte ett starkt svenskt företagande det svenska samhället och därmed välfärden?”

Det beror på vilken del av samhället du tillhör och vilken välfärd du syftar på. Om välfärden är att betrakta som ett belöningssystem där du får bättre ju mer pengar du har, så ja. Då förbättras välfärden.

Jag ska göra ett tappert försök att så öppet och transparent som möjligt visa upp Svenskt Näringsliv och dess samarbetsorganisationers instrument för opinionsbildning (eller hjärntvätt som är en mer rak, öppen och transparent beskrivning), hur de förändrar våra sinnelag efter vad som ger en liten elit större resurser och inflytande och hur vanligt förekommande personer från dessa organisationer är i de kommunikationskanaler – statliga myndigheter, tv- och radio, tidningar och Internet – som dagligen når oss med sina budskap.

Näringslivets nya tankesmedja: Stoppa ”inflation av mänskliga rättigheter”

”The poor state of intellectual argument about human rights is at least in part to blame for the almost mindless process of proliferation of international human rights over the last few decades. ‘Rights inflation’ poses a threat to the idea of human rights, for it dilutes and relativises human rights, and even offers illiberal governments justifications for oppression. Why has ‘rights inflation’ gone so far? Is there any way of stopping it?”

Så skriver den av Fritt Näringsliv (systerorganisation till Svenskt Näringsliv) finansierade tankesmedjan Freedom Rights Project. Hur mycket man investerat?
– Sådant berättar vi av princip inte, säger Markus Uvell, vd för Timbro och Fritt Näringsliv.

Kort därpå var givetvis en Timbro-medlem, närmare bestämt en av grundarna bakom Timbro Medieinstitut – Roland Poirier Martinsson – ute och bedrev opinion i Sundsvalls Tidning – och lika självklart utan att nämna sin egen bakgrund som avlönad av den organisation som nu pumpar in pengar propagerar för den nya organisationen i positiva ordalag.

”Rätten till fem veckors semester är inte samma sak som rösträtt, påstår vi det kan vi inte skilja mellan Kuba och USA.”

”Alltså måste kampen för jämlikhet alltid mötas med en kamp för frihet.”

rolandpoirierDet är givetvis slarvigt av ST att tillåta att en klart partisk del bedriva opinion utan att berätta om personens koppling till nämnda organisationer. Samme man som dessutom i en högljudd krönika i Sydsvenskan – som också lät honom undvika att nämna sin koppling till näringslivet – skrev följande meningar:

”Problemet gäller istället de mänskliga rättigheterna som sådana. Vilka rättigheter finns? Vem skyddar dem?

FN påstår nämligen också följande: ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och ger rätt till skydd från samhället och staten.”

Jag instämmer, men vad säger HBT-falangen om saken?”

En kanske ganska talande bild av Rolands människosyn.

Svenskt Näringsliv styr Sveriges Radio

sverigesradioMats Svegfors var ordförande i Lunds studentkår 1971 och tre år senare ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, en fristående liberalkonservativ med kopplingar till moderaterna. Arbetade i Fälldin-regeringen som statssekreterare i bostadsdepartementet. Chefredaktör på Svenska Dagbladet 1991-2000 och landshövding i Västmanlands län 2000 – 2009. Senast VD för Svensk Radio 2009-2012 (då Sveriges Radio också gick med i Svenskt Näringsliv).

Tidigare chef för Timbro AB (1981-83) och deltog bland annat i 20-årsjubileumsskriften och har gett ut ett flertal böcker genom tankesmedjans förlag. Har deltagit i Timbros aktiviteter och debatter så sent som hösten 2012.

Våren 2009 går Sveriges Radio under nytillträdde VD:n Mats Svegfors, tidigare chef i Svenskt Näringsliv-subventionerade Timbro, med i Svenskt Näringsliv.

Han ägnar sig numera att, med sin bakgrund som VD för Sveriges Radio och SvD väl skyltad och med VD-posten på Timbro aldrig omnämnd, driva negativt opinionsbildning kring public service – ofta genom kritik gentemot dess ekonomiska lösningar. I exempelvis den här debattartikeln i DN  formulerar han sig med förtroendeingivande ordalag:

”Public servicekommittén lade fram sitt betänkande i september förra året. Dess förslag innebär, med rimliga ekonomiska antaganden, att Sveriges Radio fram till 2019 ska spara bort 200 journalister.”

I en annan debattartikel, publicerad på Sveriges Radios egen hemsida, hänvisar Svegfors till nationalekonomen och tillika nyberalisten Assar Lindbecks bok ”Ekonomi är att välja” och övergår snart i en lång referering av Lindbecks ekonomiska ”förklaringar” och fortsätter med ett citat

”Lindbeck skriver: ”Om vi också i framtiden gradvis vill ha ökad tillgång på sociala tjänster blir det av (dessa skäl) nödvändigt att successivt använda en allt större andel av landets arbetskraft för att producera sådana tjänster. Och om vi dessutom fortsätter att finansiera tjänsterna med skatter fordras ständigt ökande skattesatser. Man tvingas till slut att välja mellan höjda skatter och ökad användning av andra finansieringsformer såsom försäkringspremier eller vårdavgifter – eller en kombination.”

Lundgren_nilsI en annan debattartikel på SR hänvisar Mats Svegfors till de ekonomiska problem Sveriges Radio står inför genom att hänvisa till ekonomen och före detta Junilistan-företrädaren Nils Lundgrens SR-beställda rapport ”Public service i den ekonomiska teorins belysning”. Samme Lundgren som i en intervju med borgerliga samhällsmagasinet Neo medgav att han gick med i socialdemokraterna av taktiska skäl:

”Paradoxalt nog ledde arbetarrörelsens vänstervridning till att jag blev medlem i det socialdemokratiska partiet, vilket jag inte hade varit tidigare. Jag ville markera mot sextioåttavänstern och kommunisterna efter Prag 1968 och jag ville börja delta i den politiska debatten inom socialdemokratin för att påverka partiets vägval. Assar Lindbeck var ju partimedlem liksom många andra ekonomer som jag såg som moderna liberaler.”

Rapporten kritiserades till och med av Reklamradions organisation, som tyckte att utredningen var mycket grund.
”Det råder ingen tvekan om att public service behövs och har ett starkt stöd. Men i ett nytt medielandskap måste det finnas gränser för hur kommersiellt orienterade public service kan bli. Tyvärr föreslår inte public service-kommittén någon skarpare gräns mellan public service och den privata radion, trots att SR alltmer valt att anamma våra kanalers profil.”

Lundgren föreslår – givetvis med luddig retorik – att reklamfinansiering är ett alternativ, men lika luddigt framgår också intresset av att låta Public service med mindre skattefinansierade resurser. ”Hur detta lämpligast skall gå till organisatoriskt är inte en fråga som ligger inom författarens kompetens utan ligger inom medieforskarnas revir. Närmast till hands i en rent teknisk ekonomisk analys skulle kanske vara att pröva skattefinansiering av produktion av smala program som då fick produceras av privata produktionsbolag”, föreslår han bland annat.

AGNETA_DREBER_421490dSvegfors intentioner att genom att beställa ekonomiska rapporter från likatänkande föra SR i en mer kommersiell riktning är omöjlig att bortse från, likaså det nätverk han skaffat omkring sig. Hans ersättare på VD-posten? Cilla Benkö, av Svegfors omnämnd som det självklara alternativet sen dag ett, tillsatt av SR:s styrelseordförande Agneta Dreber – som mellan 2002 och 2012 var VD för Livsmedelsföretagen, vars uppgift är att ”verka för att Sverige ska karaktäriseras av högt anseende och mångfald samt ha god tillväxt, lönsamhet och konkurrensförmåga”. Och Dreber i sin tur hämtades in ett år efter SR gick med i Svenskt Näringsliv. Intressant slump.

Drebers retorik i sin roll som VD för Livsmedelsföretagen är tydligt nyliberalt inriktad (vilket är logiskt som anställd under en nyliberal opinionsbildare).
– Just nu är inte media på vår sida. Det är mycket negativa skriverier om mat, om tillsatser och processad industrimat på ett sätt som jag aldrig varit med om. Jag jobbar för att ge industrimaten en högre status, sa hon till tidningen agenda och fortsatte.

– Det där kan vi säkert ta oss ur, men det kommer att ta tid. På den punkten behöver jag jobba lika hårt som vem som helst.

I samma intervju föreslår hon att antalet riksdagsledamöter halveras ”för att öka lönerna så mycket att folk från näringslivet lockas över till politiken”.

Skattefinansierade (för tv-avgiften är att betrakta som ett skattetillägg) Sveriges Radio är alltså styrt och kontrollerat av människor som är emot skattefinansierad och statiligt subventionerad verksamhet och driver en medial kampanj emot dess utsikter och ekonomiska möjligheter om man inte tar del av näringslivet. Något som ökar näringslivets uttryckskanaler, något som leder till ökad konsumtion, något som leder till – tada – mer pengar till de i toppen – exempelvis medlemmarna i Svenskt Näringsliv.

Opinionsbildning: SN ändrar formuleringar på regionens hemsida

Prim_rv_rden_Sk_ne_m_35577r (1)Ett sätt att undvika problem är att inte ta diskussionen utan lägga sig platt för Svenskt Näringslivs anmärkningar. Den artonde februari i år gick näringslivet till attack mot den information regionen skickat angående sina vårdmottagningar i Helsingborg. I marknadsföringen nämns det att mottagningarna saknar vinstintresse.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef för Vårdföretagarna, uttryckte sin irritation i Svenskt Näringslivs pressmeddelande:
– Reklamen anspelar på en oro mot privata alternativ, som i stort är ogrundad, säger han.

Områdeschefen för primärvården, Louise Natt Och Dag (dessa vackra adelsnamn), menade att intentionen var att berätta hur verksamheten fungerade.
– Vår ambition har aldrig varit att jämföra oss med någon annan, utan enbart att ge information om hur våra verksamheter fungerar. Det unika med den offentliga vården är att alla pengar går tillbaka till medborgarna, säger hon.

Svenskt Näringsliv och samarbetsorganisationen Vårdföretagarnas protester har gett resultat. Formuleringen angående ”inga vinstintressen” har tagits bort från regionens hemsida.
– Vissa har uppfattat att reklamen ger budskapet att privata alternativ inte håller en hög kvalité. Det var aldrig vår tanke. Därför drar vi nu tillbaka kampanjen, säger Louise Natt Och Dag.

Och så har då regionen fallit platt, utan diskussion, för Svenskt Näringslivs påtryckningar. Ett generalexempel på deras inflytande – trots att informationen var sanningsenlig.

Lever Svenskt Näringsliv som de lär och låter sina egna samarbetspartners ha webbsidor fria från propagandistiska budskap? Nja. Vårdföretagarnas egen hemsida manifesterar stolt:
”Vårdföretagarna arbetar för ökad valfrihet och mångfald inom vård och omsorg och tydliggör den privat drivna vårdens betydelse för samhället.”

Tjusig formulering – men de facto inte helt sann den heller; ”tydliggör den privat drivna vårdens betydelse för samhället” är en formulering som antyder att man sitter på sanningen och ämnar uttrycka den, när man i själva verket har stora intressen av att försvara privata vårdintressen – något som är ett ofrånkomligt faktum oavsett vilken färg man har på röstlappen. Likt regionen marknadsför man sin verksamhets egenskaper och lindar in det i ett positivt skimmer.

Varför myndigheter ska berövas denna rättighet att informera om sin verksamhet medan de privata alternativen styrs av en organisation vars huvuduppgift är att ”informera” (läs: propagera) för sin verksamhet framgår inte av SN:s pressmeddelande.